Vi rör på oss…

Vi lämnade St Martin några dagar sedan. Tiden där var jättehärlig, och produktiv. Vi har gått igenom båten från topp till tå, eller från köl till masttopp, ni förstår nog vad jag menar…
Vi låg inne i lagunen tillsammans men både gamla och nya bekanta, barnen har haft massvis med kompisar vilket gjort livet enklare för alla parter. En hel del pengar har blivit spenderade, ön är tax free så det går att göra riktigt prisvärda inköp…
Nu har vi en AIS-transciever, det är en liten pryl som skickar vår position till alla fartyg inom räckhåll vilket brukar vara någonstans mellan 20-50 km. Jättepraktiskt då alla supertankers nu ser oss på sin datorskärm.
Ny jolle med motor har blivit impulshandlad. En äldre herre ropade ut att han hade en nästan ny 20 hk Tohatsu utombordare till salu och priset sänkte han med 100 usd för varje vecka som ingen köpte den. Efter några veckor var priset så lågt att inte ens jag kunde uthärda hans utrop utan jag åkte och köpte den. Vår gamla mjukbottnade jolle som max fick ha 8 hästars motor visade sig olämplig att bära 20 hk. Upprepade toppfartsprov resulterade i att jollen vek sig på mitten och tillslut började akterspegeln att lossna. Efter lite runtletande kom jag tillslut över en 10 fots Avon Rib, med mig och barnen i toppar den 22 knop. Är jag själv går varvstoppen i. Otroligt fräckt då det går att lasta nästan obegränsade mängder och ändå plana. Bränsleförbrukningen är ungefär samma som för den den gamla Yamaha 8 hp tvåtaktaren.
En dag kom Mary som precis fullbordat sin jordenruntsegling och låg bredvid oss. Det var jättekul att spendera den tiden ihop, extra kul att veta att vi faktiskt kommer att senare även ses hemma i sverige.
Förutom att bara leka och festa har även en hel del lackeringsarbete blivit gjort. Sittbrunnen har blivit ommålad, mycket av all utomhusträ nerslipat och lackat. Vissa vant till masten utbytta osv osv osv.
Dagen då vi skulle lämna ön kom och det var ganska trist att lämna vissa båtar bakom oss. Bland annat våra amerikanska vänner som vi seglat ihop med i ett år.
Just nu befinner vi oss på de brittiska jungfru-öarna. Vi har gömt oss i en skyddad ankring, det är en stor storm på nordatlanten nu som kommer att pumpa in rejäl dyning enligt prognosen.

//WL2K St Marteen

Vi har efter Antigua varit på flera ställen, bland annat mellanlandade vi på Barbuda. Barbuda är nästan helt förskonat från charterbåtar och ön är väldigt underutvecklad, naturlig och vacker. Vi stannade en vecka eller två och tog oss runt ön och såg dess sevärdigheter. Det fanns grottor och en stor sänka i marken där det rådde ett mer regnskogsklimat med palmer nere i hålet istället för snåriga, torra buskar som växte på marken ovanför hålet. Stränderna på Barbuda är flera kilometer långa med vit sand, och många gånger helt öde. Det fanns en gång i tiden en stor resort, som var en av princessand Dianas favoritställen sades det, men den resorten var i dag övergiven och förfallen.

Efter Barbuda angjorde vi St Barths, som jag tidigare nämt är detta en gammal svensk koloniö. Hade inte så höga förhoppningar men det skulle visa sig vara en fantastiskt vacker ö. Vi såg många vilda ormar på när vi var och vandrade, samt landskjöldpaddor. Skjöldpaddorna är väldigt sociala och dom kommer gärna för att bli kliade och matade, äpplen och banan kastar dom i sig så som igenting.
Sen var det ju flygplatsen på St Barths, tydligen är den rankad som en ganska svår plats och det tror jag också på med sin brana nedstingning innan landningen.

Sen kom St Marteen, en ö som är delad på två, norra delen är fransk, söda holländsk. (Varför kunde inte sverige behålla sin ö?). Här är vi nu inne i en enorm lagun. Barnen har många kompisar att leka med, både gamla och nya. Flygplatsen här är också otroligt spektakulär då man kan stå bakom startrakan inte många meter bakom de stora jetplanen när motorerna rusas innan start. Det är otroligt roligt, det är ett våldsamt tryck och jag har hört att det hänt många olyckor där folk tappat taget och kastats bakåt



























Les Saints, Guadeloupe, Pigeon pointe, Deshaies, Antigua……..

En kort resume sedan sist hade väl varit på sin plats antar jag…

Dagen innan vi lämnade Martinique blev vi bjuda till att fira Thanksgiving tillsammans med ett amerikanskt par som vi träffat till och från på diverse ställen. Dom har en stoooor motorbåt på 70 tom med två stora motorer. Vi åt och drack dyr rom tillsammans och kvällen var trevlig.
Vi lämnade Martinique och seglade norrut, första anhalt blev Les Saintes, ett par småöar söder om den franska ön Guadeloupe. Här badade vi och träffade upp med ett annat engelskt par som vi också spenderat månader ihop med under orkansäsongen. Det var väldigt kul att bara vara vi. Vattnet här var klart så vi snorklade, badade och vandrade runt på ön tillsammans.
En dag fick vi för oss att kasta loss och segla mot Pointe a Pitre. Nu i efterhand kan man undra vad det var bra för men det var ändå kul skulle det visa sig för där fick vi se målgången av Mini Transat. Det är en segelbåtstävling som startar i Spanien och båtarna är små, 6,5 meter och seglas av endast en person. Otroligt häftiga båtar, jag fick chansen att prata med flera av seglarna och en berättade att han kunde hålla över 20 knop konstant med sin båt i ungefär 5 minuter åt gången innan den gick ner. Rekordet för en var 10 knop i snitt under 36 timmar. Att snitta 9 knop var ingen sport alls och det kunde man göra med autopilot. Det är fort för en så liten båt.

En dag tuffade vi runt lite i P-a-P med jollen och såg en av Rudolf Krautschneider gamla stålbåt. Han har för några år sedan berättat historier om hur han seglat den båten till antarktis och utkämpat orkaner i indisk oceanen med den. Han sa att han vid en orkan gort 250 sjömil under ett dygn utan ett segel uppe, alltså bara masten som vindfång. Jaja, det är fem år sedan jag hörde storyn.

Efter två veckor i P-a-P seglade vi vidare, mötte upp med flera andra bekanta barnbåtar och tillsammans spenderade vi julen ihop. Detta gjorde vi i Pigeon Point på östra Guadeloupe. Det blev en lyckad tillställning och Emma hade förberett hemmagjord sushi. Den gick åt fort kan ni tro när det väl var dags.

En kanadensisk kamataran som vi också känner sedan tidigare hade en mobil dykkompressor, alltså inte en sådan som man fyller dyktuber med utan en bensinmotor i en flytring som driver en kompressor och upp till fem slangar med regulatorer. En sådan gick det att dyka ner till ungefär 20 meter. Jag och en till dök och tittade på fisk och korall, själv hade jag ingen våtdräkt och efter 30 minuter på 10-15 meters djup var jag fortfarande inte frusen. Det är skönt i vattnet med andra ord.

Barnen lekte varje dag med sina kompisar, vi var totalt nio barn som ankrade ihop här.

Efter ett par veckor där seglade vi upp till dit vi är nu, Antigua, det är nästa ö norrut.
Här ligger vi i Falmouth bland enorma lyxjakter. Enorma, dom största måste vara båtar för miljarders kronor. Det kommer och stora båtar dagligen och det så man tappar hakan. När vi checkade in står det klart och tydligt att man måste deklarera alla pengar oavsett valuta ifall beloppet överstiger 10000 USD, annars riskerar man böter på 10000 USD på 3 månader i finkan plus att de beslagtar ALLA pengar. Detta är för att förhindra att kriminella pengar kommer in i landet för att tvättas.

God jul, och gott nytt år!

Mer foto kommer efterhand som uppkopplingen fungerar….
Sålänge lägger jag ut länkar till några bilder jag lyckats ladda upp, bilduppladdningen fungerar inte som vanligt just nu…






























Vi seglar norrut…

Vi skulle lämnat Trinidad när ideén om asfaltsjöarna dök upp. Trinidad producerar nämligen massvis med olja ute till havs men på land har dom även en “sjö” som består av tjära och tjockolja. Vi tillsammans med den Australiensiska båten cowabunga hyrde en bil och körde tvärs ön för att se sjön. Innan vi ankom till sjön var där en liten by och marken kring hela området inklusive byn var oerhört instabil då den troligtvis låg på en bädd av tjära. Allting var krokigt, vägarna ojämna, husen stod snett, träden likaså. Jorden var svart som olja. Vi kom fram till sjön och den såg ganska normal ut på håll, bortsett från att den var svart. Vi träffade en man där som påstod sig vara guide och för en mindre peng tog han oss runt. Och det var tydligen ett smart drag att ha med mannen eftersom skulle man råka trampa fel i sjön kunde man trilla ner i en av metangasfickorna och försvinna ner till… ja, vem vet var… Vi gick runt på dom ställena på sjön som var hårda och stabila och med en pinne kunde vi röra runt i tjockoljan, jäklar vilken kletig smet det var. Omöjligt att få bort från händerna.
Påvägen hem stannade vi och åt på KFC, inte så spännande kanske men rolighetsfaktorn ökade när jag frågade en av städarna efter begagnade frityroljedunkar. Och sådana hade dom, det var bara att plocka. Så vi plockade så många vi kunde ta, jag har väl redan berättat att dieseln här endast kostar 1,5 kronor per liter så det vore ju dumt att inte tanka ordentligt nu när vi hade chansen. Dagen efter blev det en tur till nästa restaurang för att hämta fler dunkar.

Sista dagen i Trinidad tog vi jollen för att klarera ut ur landet. Vi tuffade hela familjen sakta in till marinan där immigrationsmyndigheten håller till. Plötsligt stannar jollemotorn och eftersom vi är så nära bryggan bryr jag mig inte om att ta oss till den utan försöker starta om motorn direkt vilket inte riktigt går. Emma hojtar åt mig att titta bakåt. Jag tittar och ser en fiskebåt komma i full planing rakt mot oss. Det är svårt att föreställa sig att det faktiskt händer och jag inbildar mig att han måste ju se oss men samtidigt håller han kursen rakt emot oss. Jag reser mig upp och vrålar allt jag kan med utsträckta händer men jag ser att hans stäv är bra mycket högre än jag är. Är inte ens i närheten av att få kontakt med föraren. Det tar några sekunder, fiskaren håller runt 30 knop. Jag/vi inser att vi kommer inte att klara oss undan, precis innan han kör över oss drar jag Maya och Emma drar Love åt oss och vi står samlade längst bak i vår jolle. Motorbåten träffar oss med full kraft, vi gör piruett med hela jollen, den är ju mjuk och uppblåsbar så den studsar mot motorbåtens stäv. Vi är genomblöta och har tagit in mycket vatten.
Direkt efteråt kollar vi så att alla är ok, ingen verkar skadad men den minste något skakad.
Jag tittar mot motorbåten och det finns ingen gräns för den vrede jag känner mot honom. Jag vrålar åt honom, han har nu saktat av farten och är nog chockad över situationen tror jag för han tvekar för att vända om. Han vänder dock om och jag har aldrig i mitt liv varit så förbannad, jag vet att jag för en sekund tänker att jag ska springa över på vattnet och slita skallen av honom. Jag svär och svår åt idioten och hans reaktion får mig att bli helt tyst. Han vrålar nämligen tillbaka på ett sätt som jag uppfattar som att han tycker att det är mitt fel eftersom han inte såg oss. Vi är alltså inne i en småbåtshamn och han kommer med en öppen snipa med 2×150 hästars V6 tvåtakts motorer på akterspegeln i 30 knop och kör rätt över oss när vi har motorstopp och så får han det till att det är mitt fel. Det slutar med att jag ber mannen dra åt helvete, sedan kommer en pilotbåt som kollar hur vi har det och sedan följer efter galningen i motorbåten. Vi väntar med att checka ut till dagen efter, resten av den dagen spenderade vi tillsammans med våra australiensiska vänner och äter den mat som vi egentligen skulle haft som färdkost på seglingen. Jag är hes resten av kvällen.

Ett par båtar hade lämnat Trinidad några timmar före oss för att segla mot Venezuela. Dom hade planerat att segla i konvoj pga den höga piratrisken. Tyvärr blev det så att den sista av båtarna blev nästan omedelbart påhoppad av fem män i en snabb fiskebåt. Det var en brutal attack och när dom inte fick av kvinnans guldringar hämtade dom en kniv för att skära fingrarna av henne. Tack och lov kom ringarna av utan att några fingrar behövdes klippas. Det påhoppade paret blev ganska hårt slagna av piraternas pistolkolvar. En nästan identisk historia hörde jag från en annan båt som också seglat i konvoj mot Venezuela inte längesedan, ett par månader tror jag. Dom blev också hårt slagna med pistolskolvar mot huvudet. Så det är ingen hemlighet att Venezuela är ett farligt ställe, den som seglar dit vet vad som gäller, folk väljer att göra det ändå.

Vi seglade i alla fall rakt norrut för att försöka ta oss så långt upp vi kunde. Vi kom till Martinique innan vinden dog ut och här ligger vi nu och väntar på att vindarna ska stabiliseras igen. Det är trots allt fortfarande orkansäsong.
En annan rolig sak var att jag för första gången kunnat provköra den nya propelleraxelgeneratorn som jag byggt ihop för tredje gången på trinidad.
Redan vid en medelfart på va 4,5 knop gav den tillräckligt med ström under natten för att hålla nästan jämt med det vi bränner. Vi har frys, dator och lanternor på hela natten och på morgonen saknades det cirka 30 Ah vilket är nästan ingenting.

På Martinique möttes vi av dans, det var trevligt att vila ögonen efter tre långa nätter till sjöss..

Trinidad fortsättning…

Nu har vi snart varit här en månad.

Det blev många trevliga överraskningar här, vi låg första veckan själva här, i alla fall om man bara räknar barnbåtar men det dröjde inte många dagar förrän flera andra barnbåtar slöt upp. Vi tidigare lade Loves födelsedag så att han skulle hinna ha den tillsammans med så många andra barn som möjligt. 10 andra barn slöt upp och nästan alla hade fixat hemmagjorda svärd och knivar i trä som presenter. Barnen från vår kompisbåt från Alaska, Daydreamer, hade även sytt ett bälte med plats för ett antal knivar och svärd, samt även en skjöld. Resten av den dagen, och följande dagar, sprang Love runt som en riddare i full mundering. Kaj och Eva från den svenska båten Amelit kom också och firade med oss.

Någon gång i samma veva fick vi veta att Freya Hoffmeister som just är påväg med att paddla runt sin andra kontinent i en kayak hade nått Trinidad. Freya höll en föreläsning förr dom som var intresserade om sina paddlingar. Hon har tidigare paddlat runt Australien och nu är i full färd med att paddla runt Syd Amerika. Det var ganska kul att prata med henne och det var kul att höra att hon hämtat en hel del inspiration till sin kayak från en av Emmas pappas kayaker.

Vissa av barnbåtarna tuffade vidare och vi spenderade den kommande tiden tillsammans med Kaj och Eva från båten Amelit. Det var väldigt trevligt och tillsammans i deras bil såg vi en del av ön. Dom visade oss en lokal marknad där det mesta i matväg fanns att köpa. Haj, lobster, slaktad ko och gris, nästa vartenda del av dessa djur fanns att köpa. Från topp till tå, bokstavligen. Ja, det är bara att se foto.

Vi åkte och åt på en restaurang bredvid det lokala krigsmuseet och eftersom det var kvällstid och lite mörkt gick det ganska bra att smita in på museeområdet och titta på de gamla flygplanen, helikoptrarna och de andra fordonen där. Två flugor i en smäll. Den näst sista dagen ihop tog Kaj och Eva ut oss för att se de röda fåglarna som finns här på ön. Jag minns inte namnet på dom men tydligen föds fåglarna svarta men ändrar färg till knallröd allt eftersom dom stoppar i sig krabbor och räkor. Ön fåglarna satt på såg röd ut. För att komma dit fick vi åka flodbåt i ett jättehäftigt flodsystem där träden växte ovanför floden och på ett av träden låg det en boaorm och sov, rakt ovanför våra huvuden.

Sista kvällen ihop var det en liten avskedsfest och vi alla tillsammans med ett par norska båtar åt och drack lite av varje samt så blev vi bjudna på lokal Trinidadmat av en av de norska männens fru. Det var get och anka och maten var väldigt väl tillagad.

En av Trinidads mest västliga öar var en gång i tiden en spetälskkoloni. Dit blev alla med spetälska deporterade men 1983 stängdes den verksamheten ner och alla lämnade stället och tiden på ön stannade upp. Husen, sjukhusen, läkarhusen och allting står som när det blev lämnat och bara förfaller, vidöppet att gå in och besöka.

Vi ville gärna åka dit och med oss följde två Australienska båtar med, Moana Roa med sina tre barn och en annan katamaran med ett par i vår ålder. Vi skulle egentligen seglat Elin dit men Moana Roa som är en stor katamaran på nästan femtio fot bjöd in oss för att segla tillsammans med dom, det var bara 6 distans dit vilket är ungefär en timmes färd. Ön ligger bara några få kilometer från Venezuela och kustbevakningen har varnat för att åka dit pga faran för piratatacker från Venezuela.

Vi kom dit och spenderade en hel dag tillsammans. Naturen har börjat ta tillbaka byggnaderna det mesta var väldigt förfallet. Vissa av de finare byggnaderna, bland annat där nunnorna bodde hade en fantastisk utsikt och passadvinden blåste rätt in och igenom huset. Det var ett mycket härligt klimat i den byggnaden. Ni får ta och titta på bilderna lite…

Annars verkar Trinidad vara ett superbt ställe om man vill fixa och köpa saker. Jag fick tag i en gammal symaskin, en Pfaff, tung som ett troll men syr genom allt. Verkar inte finnas någon gräns för vad jag kan proppa i denna gjutjärnsmaskin, den bara tuggar igenom allt och syr med en polyestertråd som egentligen nog är ett polyestersnöre som jag köpt av en av segelmakarna här. Nu kan vi reparera gamla segel, sy regnuppsammlare samt nytt soltak osv… Maskinen kostade bara lite för tjejen som sålde den hade köpt en ny proffsmaskin då hon tänkt börja arbeta som sömerska.

Ha det bra! Återkommer när vi vet mer om vår framtid…

(Det har hänt något med hemsidans galleri, får reda ut det när uppkoppling fungerar bättre…)

Trinidad

För ungefär en vecka sedan kom ett bra väderfönster för att kunna segla från grenada ner mot trinidad.
Det skulle blåsa friska vindar från nordost och det passade bra. Vi lämnade ungefär samtidigt som ett äldre amerikanskt par som vi känt sedan en tid. De första timmarna var vinden helt enligt prognos, en stark halvvind och vi kunde hålla upp bra mot den starka västgående strömmen. När mörkret föll kunde vi se en kraftig åska komma in akterifrån. Det det dröjde inte länge förrän vi vi hade åska även framför och till både höger och vänster om oss. Det var mest blixtrarna som syntes, i alla fall till en början. Ganska snart kom även åskmullret och det är inte precis som åskan hemma i sverige. Har aldrig hört ett så långvarigt muller tidigare så jag började räkna hur länge själva mullret varade. Inte hur lång tiden mellan blixt och knall var utan bara själva längden på mullret. Vi var ju mitt i åskan så att den var nära kunde ju vem som helst listat ut utan att räkna. Men de längre mullerna varade i mellan 20-30 sekunder. Bara ett konstant mäktigt basmuller. Att bara se blixtrar är inte så dramatiskt men när man även hör ljudet är det svårt att inte börja fundera på en ”plan B” ifall en av dom skulle få för sig att slå ner i masten. Antar att inte mycket av våra kära elprylar, som till exempel vår navigationsutrustning, hade överlevt en sådan smäll. Tack och lov slog ingen ner så det var bara att fortsätta med ”plan A”, alltså segla på bara.
Men åskan stökade också till vindarna för oss rejält så den fina nordostan som vi hade försvann helt vilket öppnade upp för ett nytt tillfälle att få starta upp den nya motorn vilket fortfarande är lika roligt. Det var bara en liten detalj som störde i den annars så trevliga familjeseglatsen och det var ju att det bara fanns ytterst marginellt med diesel i tankarna. Innan vi kastade loss i Grenada försökte jag fylla på en skvätt men det var slut på macken så det fick bära eller brista med det vi hade.
Natten blev lång, vi låg mest och drev där i den starka strömmen som tog oss längre västerut mot Venezuelas kust, desperat försökte vi segla men det gick trögt. På morgonen hade hade avståndet till mål minska tillräckligt för att vi skulle kunna nå det för motor. Mot en alldeles för stark motström tuffade vi sakta in och till slut kom fram. Inseglingen var väldigt vacker, skärgårdsliknande fast med höga klippor och lianer som hängde ner mot vattnet.
Nu ligger vi ankrade här i Chaguramas och här är ganska skitigt, det är en industrihamn med flera marinor för uppställning av båtar på land. Trinidad producerar både gas och olja, påvägen ner kunde vi se flera gasriggar. Diesel här är ganska dyr, 1,5TT per liter vilket är ungefär 1.5 kronor litern. Det är mycket pengar ifall man jämför med vad våra spanska vänner som seglat till Venezuela berättar att dom betalar. Dom tankade 180 liter diesel för 1 euro. Hur som helst har jag passat på att fylla båten till bristningsgränsen med diesel. Även gasolen är billig, jag betalar 22 kronor för en 20 punds flaska som jag sedan själv slangar över till våra flaskor. Vi har fyra flaskor, totalt 30 kg gas och det räcker ungefär ett halvår.
En dag här tog en tur in till city, Port of Spain, vi har hört lite olika rykten om den staden här. Trinidad är ett rikt oljeproducerande land men med svåra drogproblem. Tydligen är det en riktig kokainsluss ut mot resten av världen berättade en lokal man för mig. Han sa att dom stoppar tonvis med kokain här. Även är det mycket gäng här som mördar varann som flugor. Hur som helst så tog vi bussen in till Port of Spain och hade en jättetrevlig dag. Det är en stor ganska påkostad stad men vi var de enda vitskinnen vi såg på hela den dagen. Inte en annan viting hade hittat dit. Folk tittade på oss och vissa stirrade. Jag kunde inte hålla igen min nyfikenhet och fick fråga en kille vid ett fruktstånd om varför det verkade som att vi var de enda turisterna i stan. Han menade på att det visst fanns turister fast dom var ”där borta” och viftade med armen mot väst, jag tittade mot väst och där låg ju kusten med havet så jag blev inte mycket klokare av hans svar.
Annars arbetar jag själv en del med båten nu, detta är helt rätt ställe till att göra sånt på. Emma och barnen går ibland till den lokala seglingsklubben som har en sval pool och en billig bar.
Påvägen dit när vi promenerar ibland kan vi se hur lokalbefolkningen badar i det skitiga, oljiga havsvattnet bland sopor och vem vet vad. Själva stövlar vi vidare in på seglingsklubbens exklusiva område, vi badar i deras pool, dom behandlar oss som vip-gäster fast vi inte är medlemmar, vi betalar inte ett öre i inträde. Livet är inte rättvist. Lokalbefolkningen som badar hälsar inte gärna när vi hälsar vilket jag kanske kan förstå.

Ha det bra…

P1210560 P1210569 P1210557 P1210553 P1210548 P1210524 P1210529 P1210533 P1210539 P1210547 P1210512

Dags att tuffa vidare…

Häromdagen lyfte vi vårt ankare, det satt ordentligt vilket kanske är förståeligt då det legat på botten orört i tre månader. Tiden går så fort när solen skiner och passadvinden viner. (Poetiskt säger jag, lökigt säger Emma)
Men som sagt, det börjar dra ihop sig, inte för att vi börjar bli rastlösa, det är det ingen risk för. Det är mest det att vårt uppehållstillsånd går ut, eller har gått ut, men vi lyckades förlängde det lite så några få dagar har vi kvar innan vi måste lämna grenada.
Emma fyllde år tidigare i september och det firade vi på stranden med ett femtiotal andra sjöfarare. Det blev grill och god mat och diverse presenter. En amerikan från en grannbåt var gammal sångare som sjungit på broadway i sin ungdom. Jag bad honom ta ton för att sjunga “Happy birthday”. När han väl värmt upp stämbanden gav han Emma sin present som var den här sången (se youtube-klippet nedan) framförd av ingen mindre än honom själv. Det var väldigt coolt.

Vi lämnade vi favoritplats, Hog Island, och tuffade ner några få distans till nästa ankringsvik för att bunkra lite vatten och mixtra lite med båten. Våra goda vänner på båten Zingay lämnade också oss för att flyga hem till spanien under några månader. Sista kvällen åt vi ihop på en lokal restaurang. Det var tråkigt att dom åkte men dom kommer snart tillbaka igen.

Vi har kollat runt på några båtar som varit till salu men ännu har inte den rätte dykt upp. En något större båt hade vi verkligen behövt och det finns ett klipp där ute någonstans som väntar på oss. Har kollat på en stor 60-fotare som blivit övergiven i en marina och säljes för nästan inga pengar alls. Och några mer moderna, orkanskadade plastbåtar på 40-45 foot som blivit lämnade uppställda på landplatserna på marinorna. Det är båtar som säljes för “any reasonable offer”.

Orkansäsongen varar ett par månader till. Personligen tycker jag att den här tiden då vi legat still varit den bästa under hela resan. Visst kan det vara kul att segla ibland men att hoppa runt ger mest en känsla av inflation av nya intryck. Vi har varit på grenada i snart fyra månader och lärt känna massvis med människor. Fått höra många livshistorier och öden. På det hela har det varit en väldigt minnesvärd tid.

Film och foto

Film och foto bland annat från karnevalen.
På vissa ställen var volymen så hög att folk slutade dansa.

Lite av varje…

Hallå igen,

Tiden går fort när man har kul, vi försöker uppdatera bloggen minst en gång i månaden och det har “vi” hållit ganska bra. Emma har skrivit ett par gånger nu vilket varit bra för statistiken det är bara det att inläggen inte nått hela vägen fram till själva bloggen.
Ni kanske undrar vad som händer på våra breddgrader, det har hänt en hel del. Har hört att det både hunnit bli sommar och snart höst i sverige under den korta tid sedan vi slängde i vårt ankare här på Hog Island. Vi ligger så jäkla bra att vi inte vill vidare någon annanstans. Det har varit karneval här på ön. Och det har gått vilt till. Folket här älskar volym och som jag förstått det hela så firar dom på något sätt avskaffandet av slaveriet. Frihetskänslorna levs ut ganska öppet på gatorn under karnevalsfirandet. Om jag får säga det själv så är det en väldigt utmanande tillställning som pågår under tre dagar. Jag pratade med en brasilianska här och undrade ifall karnevalen i Rio var ännu bättre men hon sa att den var kass, detta var mycket hetare.
Det var ett tåg av lastbilar och dansande människor. Lastbilarna var fullständigt överlastade med högtalare, förstärkare och stora dieselgeneratorer. Volymen är fruktansvärd. Jag vet inte alla detaljer men jag räknade på en lastbil och jag såg 24 stycken 18 eller 21 tums basar på akterpartiet av lastbilen, då var även sidorna fulla med högtalare. Basen var så kraftig att jag inte kunde fokusera med ögonen under de mest bas-intensiva låtarna utan ögonen liksom fladdrade. Jag hade öronproppar.
Kvälls- och morgontågen bjöd på dans som var väldigt utmanande och otroligt fräck.

En dag träffade jag/vi på en amerikansk familj. Dom hade, innan dom fått barn varit ute och långseglat för ungefär tio år sedan. Idag hade dom fått tre barn och köpt sig en nyare katamaran. Maken berättade att dom haft en hel del motorproblem på sin förra båt på den första seglingen och det ville dom aldrig ha igen. Så dom bestämde helt enkelt att köpa nya motorer till sin skuta, två stycken Yanmars.
“Men dina gamla då, vad ska du göra med dom” undrade ju jag såklart. Det var ju inget fel på motorerna. Dom skulle ut och om jag ville kunde jag få köpa dom för en billig peng.

Sagt och gjort, han köpte två nya och kastade ut dom “gamla”. Efter lite diskussion som varade i ungefär en månad var vi överrens om ett pris. Jag köpte bägge motorerna, Yanmar 3YM30 från 2007, den ena var nerplockad för han ville ha reservdelarna från den men den andra var komplett. Den nerplockade motorn hittade jag en köpare till direkt så slutpriset efter alla turer och försäljningar och dealer blev ett par hundra kronor för den motorn jag behöll, om ens det.
Så jag bokstavligen slet ut vår gamla Yanmar 3GM30 och körde vackert in den nya, 30 år modernare YM-motorn. Och som den går. den låter som den gamla fast på kvarts volym. Mitt motoröra vill höra ljudet hela tiden så det har blivit ganska många starter sista tiden.

Barnen har det bra också, Maya får engelskalektioner av en sydafrikansk familj och båda våra barn leker numera ganska obehindrat med, vad ska man kalla det, “utländska” barn, om man vill vara humoristisk.

En dag åkte vi till ett vattenfall där man kunde åka nerför en ganska grov klippa på stjärten för underlaget var så otroligt glatt. Det var roligt.

Ha det gott!