//WL2K Europa

Dagen kom då det blev dags att kasta loss från Horta. Sista tiden där var jättekul då ännu fler gamla kompisbåtar angjort hamnen på sin färd tillbaka till europa. Det blev party, mat och dryck…

Emmas syrra Hanna mönstrade på för att segla med från Azorerna till Europa. Nu var vi alltså fem ombord och när jag checkade ut kommenterade immigrationsmannen “It is like the Mini”, han syftade på det där rekordet när nån försökte prega in så mycket folk som möjligt i en liten bil. Ganska kul.

Första timmarna ut ur hamnen började bra men redan efter några få sjömil, typ 15-20, dog vinden helt och vi låg och drev hela natten i totalt stiltje. Skam den som startar motorn va! Jag är inte religiös när det kommer till frågan att starta eller inte, men att börja en översegling med motorgång känns ju aldrig bra.

Vinden kom igång och det kom mer och mer. Under dagar låg vindstyrkan och pendlade runt kulingen och vi fick sikta mot Spaniens nordvästspets med hopp om La Coruna men det kändes också utmanande ibland då vindriktningen hade andra planer för oss.

När vi var ett par dygn från Spanien började vädret bättra sig och det såg ut att vindriktningsmässigt bli möjligt att korsa Biscaya, dock skulle detta innebära en fullfjädrad kuling men vi var alla överrens om att detta nog inte var så farligt, så vi tuffade på. Vinden blåste på hela överfarten och stundtals var den hård och vågorna därefter.

En dag kunde ett gnisslande ljud höras i båten, som om någon gned gummi. Jag kollade och lyssnade men kunde inte fatta vad det var förrän det uppenbarade sig att båten var omringad av lite extra stora “delfiner”. Vi gick alla ut och ganska snart kunde vi konstatera att det var killer whales, alltså späckhuggare. En hel pod, eller koloni eller vad det heter på svenska. Dessa simmade med oss under någon timme och det var riktigt häftigt. Inget badande den dagen kan ni tro.

När vi närmade oss Biscayas slut blåste det fortfarande på bra så vi höll ut ordentligt från kusten, att hornet runt Brest är fruktansvärt strömt har vi redan fått erfara en gång i stiltje för två år sedan. Att packa in sig där med tung dyning och 10-12 m/s vind kan nog bli hur latjo som helst och latjo hade vi redan haft det så det räckte.

Alderney, den nordligaste av kanalöarna blev första stopp efter 14 dagar till sjöss. Jättevacker och stillsam ö, liten men med massvis av historiska lämningar, både bunkrar från andra världskriget och borgar från 1800-talet. Vidöppna för allmänheten att beskåda. Ett par dagars stopp sedan vidare till Cherbourg i Frankrike. Mer bunkrar att beskåda och även u-båtar. Vi låg ankrade utanför marinan då denna var dyr som bara den, dock lät marinan oss att använda både dusch och gav koder till internet gratis vilket var generöst.

Några dagar i Cherbourg sedan ett hopp på ca 300 sjömil till Amsterdam, det var en utmanande segling med stundtals lite sömn, speciellt mellan Dover och Calais. Undrar ifall Freestyle (eller var det Hereys) seglat där, säkert aldrig för i så fall hade nog texten i den skitlåten varit mer intressant. Trafiken där är intensiv, grund och vrak utspridda samt en galen tidvattenström. Och detta mitt i natten.

Påväg mot Amsterdam fick vi passera Rotterdam och det var roligt, otroligt många stora fartyg låg uppankrade lång ute till havs, hundratals säkert, tankers, kontainerfartyg osv. Vi blev lotsade av pilotbåtarna genom lederna där nattetid och det var tur det. Trafiken är snabb, tät och komplicerad med många rutter. Jag fick instruktioner om kurs och fart att hålla via radion och så höll vi på i några timmar innan vi var förbi getingboet av fartyg.

Framme i Amsterdams kanaler blev vi bordade av tullen, dom frågade frågor och tittade granskande i ögonen, inte på mig men på Emma. Det är väl nån teknik dom använder, dom tror väl att har man fuffens för sig så är frugans nerver de första att ge vika och avslöja något. Dom känner uppenbarligen inte min fru, haha. Efter en halvdan genomtullning av båten var proceduren klar och vi fick fortsätta. Vi har ju inget att dölja men det är ändå inte trevligt att ha dessa gubbar instövlandes och rotandes.

I Amsterdam lämnade Hanna oss efter nästan en månad ombord, det var jättekul att ha henne med och en otrolig avlastning genom hela seglingen….

Just nu ligger vi igen i sötvattenssjön Ijsselmer i Holland och väntar på att vindarna ska blåsa från rätt håll så att vi kan tuffa hem…

Ha det gott, ses snart kanske…

//WL2K Framme, Horta…

Det har snart gått två veckor sedan vi angjorde Horta. Överseglingen tog 31 dagar. En av anledningarna till att det tog så lång tid var att vi kastade loss från Karibien vetandes att vi hade ganska taskig vindprognos med svaga vindar som väntade och det kostade oss många dagar stiltje redan från start.
Men vi var väl bunkrade med både mat, vatten och även diesel. Men eftersom vi hatar att köra motor under längre perioder valde vi att rida ut stiltjena allt eftersom vi hamnade i dom under resans gång, och många stiltjen blev det. Så länge båten inte rullar våldsamt ger stiltjena oss en chans att sova ut ordentligt och således vila ut på ett sätt som är svårare när det blåser på hårt. Även är det lättare att laga mer avancerad mat och det står alltid högt i kurs på den här skutan.
Sista seglingsveckan såg vi allt mer liv i havet. Varje dag mot slutet såg vi olika valar, bland annat enorma blåvalar. En natt under mitt pass kunde jag höra blåsljuden från en bamse som simmade några få meter från oss, det är otroligt mäktiga djur.

Väl framme i Horta på ön Faial tog vi in på marinan, det är billigt här, cirka 8 euro plus nån skatt för oss per natt. Maten här är jäääätte god, mjölken är extremt god och det finns en anledning till det har vi fått veta. Korna här går ute året om och matas inte med antibiotika eller annat. Mjölkkorna får även käka majs för att mjölken ska få den rätta smaken. Nästan varje morgon hämtar vi ut två liter färsk mjölk i glasflaska. Nötköttet smakar också galet bra och är billigt.

När jag checkade in på hamnkontoret såg jag en efterlysning på en båt som också var påväg hit. Dagen var efterlysningen borta. Båten hade blivit funnen av ett fartyg någonstans mellan USA och Azorerna, den hade hamnat i dåligt väder och tappat kölen. Jag misstänker att den kört på någonting. Det var en fenkölad båt. Båten låg upp och ner, och dykare såg att livflotten låg kvar fastsatt och outlöst på båten. Räddningsarbetet avbröts och besättningen antogs vara död. Det var fyra killar varav två var bara runt 22 år.

En dag tog vi oss till den högsta vulkanen här på ön  Faial och vandrade runt kratern tillsammans med den norska båten Tirna Noir. Det blev en kuperad promenad på cirka 8 km och det kändes i benen. Vi är alla rätt klena i benen, segling stärker inte benmusklerna, det är en sak som är säker.

Två dagar senare tog jag och danska båten Kaya vår jolle och tuffade till grannön Pico för att klättra upp för vulkanen där, den är 2351 meter hög, en bra bit högre än Kebnekaise alltså. I början av klättringen kändes det tungt och det blev bara jobbigare ju mer vi vandrade. Nu efteråt har jag haft träningsvärk i hela underkroppen och fått sova en stund på dagen varje dag ett par dagar för att återhämta mig. Det sög verkligen kraften ur mig.

Förutom det så har vi gjort lite reparationer på båten, bland annat hade botten i ugnen rostat sönder helt och hållet visade det sig och hela pjäsen höll på att falla ihop. Dock kunde jag för en mindre penning köpa en rostfri plåt här på ön som jag även fick ena kanten bockad på. Den passades sedan till och popnitades fast. Ugnen är nu bättre än när den var ny. Förstår inte varför en båtugn som på utsidan är gjord av rostfritt får en bottenplatta i vanligt rostjärn som inte håller för någonting. Det är inte klokt vad många tillverkare fuskar.

Nu närmast har vi ett lågtryck på ingång som kommer att ge oss rejält med vind ett par dagar så vi väntar ut det sedan tuffar vi mot någon av grannöarna.

//WL2K Nordatlanten, dag 24

Vi har nu avverkat cirka 2020 sjömil och fågelvägen återstår det 600 sjömil till Horta, Azorerna.

Seglingen hittils har varit mycket varierad med svaga vindar för det mesta, många dagars stiltje och dom få gånger det blåst rejält har det varit vindar från helt fel håll.
Sällan har vi haft en vind som hållt i sig i mer än några timmar så det har trimmats och justerats segel som aldrig förr, dag som natt dygnet runt måste någon passa så att vi gör fart, och det åt ett vettigt håll.
Tills för ett par dagar sedan har vi inte seglat med en och samma segelföring under mer än en dag åt gången. De värsta dagarna har vi fått ta ner för att sedan hissa segel igen runt 10-15 gånger på en dag.

Vissa dagar har varit extremt squalliga, dvs fulla av små mörka moln som kommer fort med mycket vind och regn och de värsta seglingsdagarna har vi trots hyffsat bra vind fått slå och vända om båten pga dessa squallar för att försöka utnyttja all vind som går för att ta oss frammåt.

Åska har vi haft i omgångar, vi har seglat förbi tromber, vi har fått kryssa mot mycket grov sjö vilket hat satt sina spår på en del av teaken på peket, teaken är delvist bortblåst.
Vi har alla blivit förvånade över hur mycket bråte och skräp som ligger dumpat här i oceanen. Oljefat, dunkar och lastpallar flyter det runt i mängder, under perioder ser vi det dagligen. Men häromdagen trodde jag att jag såg en livflotte några 100 meter från oss. Vi seglade dit och det visade sig vara en krossad segelbåt vars akterparti flöt i vattnet. Kanske överkörd av ett tankerfartyg?

Det känns bra att sitta i en stark båt här ute.

Förutom att det tagit lång tid och att vi seglat både långsamt och ofta åt fel håll mår vi alla bra och humöret är bra det med, även om det börjar kännas att det kanske är dags att komma fram snart.

Senaste veckan har vi seglat försiktigt och hållt oss på en rak ostlig kurs då vi hade ett rejält blåsväder rakt norr om oss. Vi skulle få vind men på något vänster så hamnade vi mitt i lågtrycket och det rörde sig på ett sätt att vi aldrig kom in i de hårdaste vindarna. I snart två dygn har vi istället haft vindstyrkor på under kulingen i en riktning som knuffar oss rakt mot Azorerna. För första gången sedan Tortola nästan flyger vi fram och har en fart på ca 6 knop i snitt. Totalt sedan överseglingen började för 24 dagar är snittet 3.6 knop, all stiltje inräknad.

Ha det gott

Kalle

Skickat via kortvågsradion

//WL2K Nordatlanten

Jo, så ligger det till, vi kastade loss från Tortola i Brittiska jungfruöarna den 23:dje april. En dag innan vårt uppehållstillstånd gick ut. 30 dagar får man lov att stanna på de öarna innan man måste förlänga sin vistelse och det går att göra utan problem, det är bara att öppna plånboken och hiva ut några hundra US dollars, rättare sagt 240 sådana. Eftersom jag noga läst vad som stått i tullpapperna visste jag att vi var inom våra 30 dagar. Tyvärr på tullkontoret hade den ena av de två tjänstemännen ett annat sätt att räkna på och hävdade att tiden var ute. Jag tog fram texten och vi räknade dagar, 30 dagar på dagen och inte en sekund försent var jag. Mannen var dock inte på humör och upprepade istället “Your time is out sir, you have to pay” gång på gång. Jag visste att jag hade rätt och vägrade att ge mig, tillslut kom hans förnuftiga kollega och sa att om vi kastar loss idag klarade vi oss med att endast betala 75 cent vilket var mer rimligt. Jag räckte fram en dollar oc
h fick ingen växel tillbaka men jag kunde inte varit mindre obekymrad över det.
Vår tid på BVI var väldigt härlig, vi har fått gjort en massa på båten, nytt soltak som vi äntligen är nöjda med, fixat vindrodret och diverse uppsnyggning. Vi träffade flera andra barnbåtar, bland annat en norsk båt, Tir na Noir med en flicka i Mayas ålder. En kanadensisk båt med två flickor, samt en irländsk familj som själva byggt sin aluminiumbåt, dom seglade med sina två barn. De två kanadensiska flickorna visade sig vara hejjare på att åka vattenskidor och det går bra att dra efter jollen nu. Den drar upp ett barn på skidor trots att vi redan sitter 4-5 barn i jollen plus jag själv då. Vi mötte även upp med båten Båten Anna (obs rättstavat) som precis gjort färdigt sin jordenruntsegling. Roligt för jag har själv följt deras blogg innan vi kastade loss.
Dagen vi skulle lämna BVI för att segla mot azorerna började bra vindmässigt men mot kvällen dog vinden ut helt, 0 m/s vind. Ja, kul att sitta här och guppa, mitt utanför en ankring på nordsidan av ön.
Vi tog oss friheten att ankra upp för att sova ut. Morgonen därpå tankade vi upp det sista dropparna på macken och sedan kom faktiskt vinden igång.
Första dagarna gjorde vi fart, ingen räserfart men vi kom fram, vindarna var dock skiftande och vår medelfart har minskade stadigt från dag till dag, från 4,5 till 3,9, sen 3,5 efter en dags stiltje 2,9 sedan 2,7 knop. I skrivande stund har vinden kommit igång igen. Sakta men säkert förflyttas vi nordost. Detta kommer att ta sin lilla tid men fördelen är att seglingen är otroligt bekväm och humöret ombord är mycket bra. Vi vet vad vi gillar nu och hur vi vill segla. Vi har köpt rätt sorts mat, mat vi tycker om. Fruset kött i frysen, begränsat utbud av konserver av sådan sort som vi faktiskt äter som således inte ligger och rostar sönder i kölsvinet. I praktiken innebär detta, inget mera corned beef och inga spanska albondingas (vidriga köttbullar) ombord på denna skuta.

Vi har sett både val och anna stor fisk som jag inte riktigt vet vad det var…

På sidan “Var är vi” försöker jag uppdatera den övre kartan så ofta jag kan.
Nuvarande position:
Latitude: 22-36.76N
Longitude: 061-08.26W

Ha det gott

Vi rör på oss…

Vi lämnade St Martin några dagar sedan. Tiden där var jättehärlig, och produktiv. Vi har gått igenom båten från topp till tå, eller från köl till masttopp, ni förstår nog vad jag menar…
Vi låg inne i lagunen tillsammans men både gamla och nya bekanta, barnen har haft massvis med kompisar vilket gjort livet enklare för alla parter. En hel del pengar har blivit spenderade, ön är tax free så det går att göra riktigt prisvärda inköp…
Nu har vi en AIS-transciever, det är en liten pryl som skickar vår position till alla fartyg inom räckhåll vilket brukar vara någonstans mellan 20-50 km. Jättepraktiskt då alla supertankers nu ser oss på sin datorskärm.
Ny jolle med motor har blivit impulshandlad. En äldre herre ropade ut att han hade en nästan ny 20 hk Tohatsu utombordare till salu och priset sänkte han med 100 usd för varje vecka som ingen köpte den. Efter några veckor var priset så lågt att inte ens jag kunde uthärda hans utrop utan jag åkte och köpte den. Vår gamla mjukbottnade jolle som max fick ha 8 hästars motor visade sig olämplig att bära 20 hk. Upprepade toppfartsprov resulterade i att jollen vek sig på mitten och tillslut började akterspegeln att lossna. Efter lite runtletande kom jag tillslut över en 10 fots Avon Rib, med mig och barnen i toppar den 22 knop. Är jag själv går varvstoppen i. Otroligt fräckt då det går att lasta nästan obegränsade mängder och ändå plana. Bränsleförbrukningen är ungefär samma som för den den gamla Yamaha 8 hp tvåtaktaren.
En dag kom Mary som precis fullbordat sin jordenruntsegling och låg bredvid oss. Det var jättekul att spendera den tiden ihop, extra kul att veta att vi faktiskt kommer att senare även ses hemma i sverige.
Förutom att bara leka och festa har även en hel del lackeringsarbete blivit gjort. Sittbrunnen har blivit ommålad, mycket av all utomhusträ nerslipat och lackat. Vissa vant till masten utbytta osv osv osv.
Dagen då vi skulle lämna ön kom och det var ganska trist att lämna vissa båtar bakom oss. Bland annat våra amerikanska vänner som vi seglat ihop med i ett år.
Just nu befinner vi oss på de brittiska jungfru-öarna. Vi har gömt oss i en skyddad ankring, det är en stor storm på nordatlanten nu som kommer att pumpa in rejäl dyning enligt prognosen.

//WL2K St Marteen

Vi har efter Antigua varit på flera ställen, bland annat mellanlandade vi på Barbuda. Barbuda är nästan helt förskonat från charterbåtar och ön är väldigt underutvecklad, naturlig och vacker. Vi stannade en vecka eller två och tog oss runt ön och såg dess sevärdigheter. Det fanns grottor och en stor sänka i marken där det rådde ett mer regnskogsklimat med palmer nere i hålet istället för snåriga, torra buskar som växte på marken ovanför hålet. Stränderna på Barbuda är flera kilometer långa med vit sand, och många gånger helt öde. Det fanns en gång i tiden en stor resort, som var en av princessand Dianas favoritställen sades det, men den resorten var i dag övergiven och förfallen.

Efter Barbuda angjorde vi St Barths, som jag tidigare nämt är detta en gammal svensk koloniö. Hade inte så höga förhoppningar men det skulle visa sig vara en fantastiskt vacker ö. Vi såg många vilda ormar på när vi var och vandrade, samt landskjöldpaddor. Skjöldpaddorna är väldigt sociala och dom kommer gärna för att bli kliade och matade, äpplen och banan kastar dom i sig så som igenting.
Sen var det ju flygplatsen på St Barths, tydligen är den rankad som en ganska svår plats och det tror jag också på med sin brana nedstingning innan landningen.

Sen kom St Marteen, en ö som är delad på två, norra delen är fransk, söda holländsk. (Varför kunde inte sverige behålla sin ö?). Här är vi nu inne i en enorm lagun. Barnen har många kompisar att leka med, både gamla och nya. Flygplatsen här är också otroligt spektakulär då man kan stå bakom startrakan inte många meter bakom de stora jetplanen när motorerna rusas innan start. Det är otroligt roligt, det är ett våldsamt tryck och jag har hört att det hänt många olyckor där folk tappat taget och kastats bakåt



























Les Saints, Guadeloupe, Pigeon pointe, Deshaies, Antigua……..

En kort resume sedan sist hade väl varit på sin plats antar jag…

Dagen innan vi lämnade Martinique blev vi bjuda till att fira Thanksgiving tillsammans med ett amerikanskt par som vi träffat till och från på diverse ställen. Dom har en stoooor motorbåt på 70 tom med två stora motorer. Vi åt och drack dyr rom tillsammans och kvällen var trevlig.
Vi lämnade Martinique och seglade norrut, första anhalt blev Les Saintes, ett par småöar söder om den franska ön Guadeloupe. Här badade vi och träffade upp med ett annat engelskt par som vi också spenderat månader ihop med under orkansäsongen. Det var väldigt kul att bara vara vi. Vattnet här var klart så vi snorklade, badade och vandrade runt på ön tillsammans.
En dag fick vi för oss att kasta loss och segla mot Pointe a Pitre. Nu i efterhand kan man undra vad det var bra för men det var ändå kul skulle det visa sig för där fick vi se målgången av Mini Transat. Det är en segelbåtstävling som startar i Spanien och båtarna är små, 6,5 meter och seglas av endast en person. Otroligt häftiga båtar, jag fick chansen att prata med flera av seglarna och en berättade att han kunde hålla över 20 knop konstant med sin båt i ungefär 5 minuter åt gången innan den gick ner. Rekordet för en var 10 knop i snitt under 36 timmar. Att snitta 9 knop var ingen sport alls och det kunde man göra med autopilot. Det är fort för en så liten båt.

En dag tuffade vi runt lite i P-a-P med jollen och såg en av Rudolf Krautschneider gamla stålbåt. Han har för några år sedan berättat historier om hur han seglat den båten till antarktis och utkämpat orkaner i indisk oceanen med den. Han sa att han vid en orkan gort 250 sjömil under ett dygn utan ett segel uppe, alltså bara masten som vindfång. Jaja, det är fem år sedan jag hörde storyn.

Efter två veckor i P-a-P seglade vi vidare, mötte upp med flera andra bekanta barnbåtar och tillsammans spenderade vi julen ihop. Detta gjorde vi i Pigeon Point på östra Guadeloupe. Det blev en lyckad tillställning och Emma hade förberett hemmagjord sushi. Den gick åt fort kan ni tro när det väl var dags.

En kanadensisk kamataran som vi också känner sedan tidigare hade en mobil dykkompressor, alltså inte en sådan som man fyller dyktuber med utan en bensinmotor i en flytring som driver en kompressor och upp till fem slangar med regulatorer. En sådan gick det att dyka ner till ungefär 20 meter. Jag och en till dök och tittade på fisk och korall, själv hade jag ingen våtdräkt och efter 30 minuter på 10-15 meters djup var jag fortfarande inte frusen. Det är skönt i vattnet med andra ord.

Barnen lekte varje dag med sina kompisar, vi var totalt nio barn som ankrade ihop här.

Efter ett par veckor där seglade vi upp till dit vi är nu, Antigua, det är nästa ö norrut.
Här ligger vi i Falmouth bland enorma lyxjakter. Enorma, dom största måste vara båtar för miljarders kronor. Det kommer och stora båtar dagligen och det så man tappar hakan. När vi checkade in står det klart och tydligt att man måste deklarera alla pengar oavsett valuta ifall beloppet överstiger 10000 USD, annars riskerar man böter på 10000 USD på 3 månader i finkan plus att de beslagtar ALLA pengar. Detta är för att förhindra att kriminella pengar kommer in i landet för att tvättas.

God jul, och gott nytt år!

Mer foto kommer efterhand som uppkopplingen fungerar….
Sålänge lägger jag ut länkar till några bilder jag lyckats ladda upp, bilduppladdningen fungerar inte som vanligt just nu…






























Vi seglar norrut…

Vi skulle lämnat Trinidad när ideén om asfaltsjöarna dök upp. Trinidad producerar nämligen massvis med olja ute till havs men på land har dom även en “sjö” som består av tjära och tjockolja. Vi tillsammans med den Australiensiska båten cowabunga hyrde en bil och körde tvärs ön för att se sjön. Innan vi ankom till sjön var där en liten by och marken kring hela området inklusive byn var oerhört instabil då den troligtvis låg på en bädd av tjära. Allting var krokigt, vägarna ojämna, husen stod snett, träden likaså. Jorden var svart som olja. Vi kom fram till sjön och den såg ganska normal ut på håll, bortsett från att den var svart. Vi träffade en man där som påstod sig vara guide och för en mindre peng tog han oss runt. Och det var tydligen ett smart drag att ha med mannen eftersom skulle man råka trampa fel i sjön kunde man trilla ner i en av metangasfickorna och försvinna ner till… ja, vem vet var… Vi gick runt på dom ställena på sjön som var hårda och stabila och med en pinne kunde vi röra runt i tjockoljan, jäklar vilken kletig smet det var. Omöjligt att få bort från händerna.
Påvägen hem stannade vi och åt på KFC, inte så spännande kanske men rolighetsfaktorn ökade när jag frågade en av städarna efter begagnade frityroljedunkar. Och sådana hade dom, det var bara att plocka. Så vi plockade så många vi kunde ta, jag har väl redan berättat att dieseln här endast kostar 1,5 kronor per liter så det vore ju dumt att inte tanka ordentligt nu när vi hade chansen. Dagen efter blev det en tur till nästa restaurang för att hämta fler dunkar.

Sista dagen i Trinidad tog vi jollen för att klarera ut ur landet. Vi tuffade hela familjen sakta in till marinan där immigrationsmyndigheten håller till. Plötsligt stannar jollemotorn och eftersom vi är så nära bryggan bryr jag mig inte om att ta oss till den utan försöker starta om motorn direkt vilket inte riktigt går. Emma hojtar åt mig att titta bakåt. Jag tittar och ser en fiskebåt komma i full planing rakt mot oss. Det är svårt att föreställa sig att det faktiskt händer och jag inbildar mig att han måste ju se oss men samtidigt håller han kursen rakt emot oss. Jag reser mig upp och vrålar allt jag kan med utsträckta händer men jag ser att hans stäv är bra mycket högre än jag är. Är inte ens i närheten av att få kontakt med föraren. Det tar några sekunder, fiskaren håller runt 30 knop. Jag/vi inser att vi kommer inte att klara oss undan, precis innan han kör över oss drar jag Maya och Emma drar Love åt oss och vi står samlade längst bak i vår jolle. Motorbåten träffar oss med full kraft, vi gör piruett med hela jollen, den är ju mjuk och uppblåsbar så den studsar mot motorbåtens stäv. Vi är genomblöta och har tagit in mycket vatten.
Direkt efteråt kollar vi så att alla är ok, ingen verkar skadad men den minste något skakad.
Jag tittar mot motorbåten och det finns ingen gräns för den vrede jag känner mot honom. Jag vrålar åt honom, han har nu saktat av farten och är nog chockad över situationen tror jag för han tvekar för att vända om. Han vänder dock om och jag har aldrig i mitt liv varit så förbannad, jag vet att jag för en sekund tänker att jag ska springa över på vattnet och slita skallen av honom. Jag svär och svår åt idioten och hans reaktion får mig att bli helt tyst. Han vrålar nämligen tillbaka på ett sätt som jag uppfattar som att han tycker att det är mitt fel eftersom han inte såg oss. Vi är alltså inne i en småbåtshamn och han kommer med en öppen snipa med 2×150 hästars V6 tvåtakts motorer på akterspegeln i 30 knop och kör rätt över oss när vi har motorstopp och så får han det till att det är mitt fel. Det slutar med att jag ber mannen dra åt helvete, sedan kommer en pilotbåt som kollar hur vi har det och sedan följer efter galningen i motorbåten. Vi väntar med att checka ut till dagen efter, resten av den dagen spenderade vi tillsammans med våra australiensiska vänner och äter den mat som vi egentligen skulle haft som färdkost på seglingen. Jag är hes resten av kvällen.

Ett par båtar hade lämnat Trinidad några timmar före oss för att segla mot Venezuela. Dom hade planerat att segla i konvoj pga den höga piratrisken. Tyvärr blev det så att den sista av båtarna blev nästan omedelbart påhoppad av fem män i en snabb fiskebåt. Det var en brutal attack och när dom inte fick av kvinnans guldringar hämtade dom en kniv för att skära fingrarna av henne. Tack och lov kom ringarna av utan att några fingrar behövdes klippas. Det påhoppade paret blev ganska hårt slagna av piraternas pistolkolvar. En nästan identisk historia hörde jag från en annan båt som också seglat i konvoj mot Venezuela inte längesedan, ett par månader tror jag. Dom blev också hårt slagna med pistolskolvar mot huvudet. Så det är ingen hemlighet att Venezuela är ett farligt ställe, den som seglar dit vet vad som gäller, folk väljer att göra det ändå.

Vi seglade i alla fall rakt norrut för att försöka ta oss så långt upp vi kunde. Vi kom till Martinique innan vinden dog ut och här ligger vi nu och väntar på att vindarna ska stabiliseras igen. Det är trots allt fortfarande orkansäsong.
En annan rolig sak var att jag för första gången kunnat provköra den nya propelleraxelgeneratorn som jag byggt ihop för tredje gången på trinidad.
Redan vid en medelfart på va 4,5 knop gav den tillräckligt med ström under natten för att hålla nästan jämt med det vi bränner. Vi har frys, dator och lanternor på hela natten och på morgonen saknades det cirka 30 Ah vilket är nästan ingenting.

På Martinique möttes vi av dans, det var trevligt att vila ögonen efter tre långa nätter till sjöss..